Menneskerettighetene og internasjonale konvensjoner må aldri begrense humanisters rett til å foreskrive andre løsninger. Nå virker det mest som om HEF går i religionenes ærend, skriver Staffan Gunnarson, generalsekretær i svenske Humanisterna.

Publisert: 9.3.2009

Den analys som Human-Etisk Forbund lägger till grund för sina ställningstaganden om mänskliga rättigheter och ett mångkulturellt samhälle skapar problem. Man tenderar faktiskt att blanda ihop den roll Norge som stat eller norska rättsinstanser ska ha med den position en självständig intresseorganisation bör inta.

Då kan man lätt bli vilsen eller handlingsförlamad i en rad frågor. Ibland hamnar man rent av i någon slags rättspositivism där man blir en uttolkare av lagens bokstav i stället för att fråga sig vad man själv anser i avgörande saker.

Internationella konventioner får här nästan en ställning som dogmer, vilka blir omöjliga att kritisera eller förbättra, ens när de kan gå emot humanistiska ideal.
För det måste väl ändå vara så att det är humanismen som bör styra oss humanister i vår syn på de mänskliga rättigheterna och inte tvärtom?

Om det senare vore fallet skulle vi vara reducerade till att enbart vara en människorättsorganisation och försvarare av en rad konventioner och inte längre utgöra någon fri humanistisk röst i världen. Texterna från 1948 och senare kan inte ses som någon parallell till de eviga budord eller heliga skrifter våra religiösa motståndare hänvisat till i alla år. De måste kontinuerligt vara föremål för granskning och omvärdering, för att successivt kunna moderniseras och förbättras.

Inkonsekvenser

HEF:s presschef Jens Brun-Pedersen refererar i ett debattinlägg på Fritanke.no ganska reservationslöst till lagtexter och bland annat FN-deklarationen, som sägs binda Norge som stat till vissa förpliktelser. Föräldrarätten att välja sina barns skolgång lyfts exempelvis fram som oomtvistlig. Det konstiga med detta resonemang är ju att HEF inte alls måste agera som en stat eller domstol, utan kan och bör verka som en helt självständig sekulär livssynsorganisation med sin egen ideologi att bevaka. Man väljer dessutom ytterst selektivt hur man argumenterar för eller emot olika fenomen.

Varför hävdas då föräldrarätten i Europakonventionen, medan religionsfriheten i artikel 9 (som även omfattar barn) inte nämns? Artiklarna 12 och 14 i Barnkonventionen, som tillförsäkrar barn rätten till att utveckla en egen mening och livssyn, borde också ligga mycket närmare till hands för humanister att lyfta fram - åtminstone om man menar allvar med sitt tal om religionsfrihet för alla. Alla länder som undertecknat denna konvention har även folkrättsligt förbundit sig att förverkliga dess intentioner. Om inte ens sekulära livssynsorganisationer försvarar barns religions- och livssynsfrihet, vem ska då göra det?

Uppdraget för HEF kan i alla fall inte vara att aktivt förneka barn denna rätt och uppträda som advokat för de troende, vilka vill indoktrinera sina barn och förhindra dem från att ta del av en mer allsidig och vetenskapligt baserad undervisning. Denna hållning hos HEF ter sig som en gåta för många humanister. Fransk lag förbjuder hijab och religiösa plagg i offentliga skolor. Varför kritiserar HEF denna lag, om lagen i Norge samtidigt anses omöjlig att invända emot? De är väl bara att acceptera, eller? Den norska statschefens och dess regerings kristna etikett, KRL-faget och skolans grund har haft stöd av en demokratisk lag, men detta tar sig (självfallet) HEF rätten att kritisera.

Sekularism och neutralitet

Generalsekreteraren Kristin Mile säger i en nyhetsartikel på Fritanke.no glädjande nog att "religiøse påbud om at kvinner må dekke seg til med hijab og lignende plagg, er kvinneundertrykkende og noe jeg selvsagt er sterk motstander av." Detta är säkert de flesta humanister helt eniga om. Ändå har ledande företrädare för HEF försvarat rätten att bära hijab t o m som polis, med hänvisning till religionsfriheten. Hur hänger detta ihop?

Polis- och domstolsväsendet, den obligatoriska skolan m fl offentliga arenor borde i logikens namn hävdas som frizoner från uttryck som avslöjar livssyn på maktutövare, lärare etc. Minderåriga flickor, lika litet som poliskvinnor, borde heller kanske inte bära en så tydlig symbol på könsförtryck som slöjan är. Denna kamp tar nu inte HEF, utan kapitulerar överraskande nog inför en speciell anti-sekulär tolkning av religionsfriheten. I stället kunde man tydligt ha främjat en förväntad humanistisk syn och demonstrerat sin vilja att försvara ett sekulärt samhälle och stat.. Varför prioriterar man så irrationellt i förhållande till den egna idé- och värdegrunden?

"Hva har forrang, nøytralitet eller likebehandling?" frågar sig styrelsemedlem Baard Thalberg i ännu ett inlägg. Ett nog så märkligt spörsmål, kan tyckas. Neutraliteten förutsätter ju likabehandling, som innebär att ingen har rätt att manifestera sina politiska/religiösa åsikter i samband med offentlig yrkesutövning i statlig/kommunal tjänst. Vad bärare av hijab vill ha är inte likabehandling, utan särbehandling, dispens från en högst rimlig princip om neutralitet i ett sekulärt, demokratiskt och mångkulturellt samhälle. En fullständigt nödvändig princip om detta samhälle ska kunna hålla samman och kunna garantera respekt och likabehandling för alla, som exempelvis vänder sig till polisen eller någon annan myndighet. Om någon själv anser att man måste bära vissa kläder, vems problem eller val är det då: den enskildes eller samhällets?

Humanismen är politisk
En intresseorganisation borde inte vara ideologiskt bunden av rådande lagar. Tvärtom bör man precis som politiska partier arbeta för att påverka opinionen för att förändra dålig lagstiftning. Den ideologi och de program man baserar sig på måste i vårt fall vara humanistiska och användas till att stärka de mänskliga rättigheterna, inklusive barns och kvinnors. Lagen och internationella konventioner kan aldrig begränsa humanisters rätt att förespråka andra lösningar. Nu verkar HEF mest gå religionens ärenden. Mänskliga rättigheter ska inte kunna tolkas så att någons religionsfrihet kränker någon annans.

Humanisters energi bör koncentreras på kritik av - och inte försvar för - mindre humanistiska principer. Om man inte är tillräckligt varsam i det mångkulturella klimatet och relativismens tidsålder kan man lätt tappa man bort sin egenart och förlora självförtroendet så till den grad att man inte längre vill, orkar eller törs hävda omistliga humanistiska och sekulära värden och principer.

Jag hoppas att HEF till slut ska kunna ompröva sin inställning i denna viktiga debatt.

Staffan Gunnarson

Staffan Gunnarson er "förbundssekreterare" (tilsv. generalsekretær) i HEFs søsterorganisasjon i Sverige, Humanisterna