Den som hävdar att religionsfrihet innebär rätten att sätta sina barn i en religiös friskola, talar enbart för förälderns rättighet att styra en annan individs uppfattningar. Och det är en helt omöjlig uppfattning för en humanist, skriver Gunnar Lundh.

Publisert 17.9.2007

Frågan om religiösa friskolor har många infallsvinklar men det finns en grundläggande uppfattning som, åtminstone för en humanist, har högre prioritet än alla andra argument:

Religionsfrihet, eller snarare livssynsfrihet, är en mänsklig rättighet. Den gäller för alla oavsett kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, hudfärg och ålder. Uppfattningen att föräldrarna har rätt att låta sina religiösa eller politiska åsikter prägla sina barn, är ett grovt övertramp mot de mänskliga rättigheterna.

Den som hävdar att religionsfrihet innebär rätten att sätta sina barn i en religiös friskola, talar enbart för förälderns rättighet att styra en annan individs uppfattningar. Och det är en helt omöjlig uppfattning för en humanist.

Denna primära, grundläggande uppfattning, förvandlar argument såsom finansiering av skolor, tradition eller kulturellt beteende, oväsentliga eller åtminstone sekundära. Det finns heller ingen skyldighet, för en opinionsdrivande organisation, att stödja allt som står i olika internationella manifest eftersom dessa är i konflikt med varandra. Tvärtom - principen att stödja internationella fördrag som företeelse tar inte bort den viktiga uppgiften att kritisera och driva opinion för de formuleringar och moment som vi kan anse som principiellt felaktiga.

Humanistorganisationer i alla länder måste därför ställa sig på barnens sida och hävda att inte bara fysiska, psykiska utan också etiska kränkningar mot barnens rättigheter måste fördömas.

Gunnar Lundh
Ordförande Humanisterna Väst
Sverige